Recension: Arvtagaren

Titel: Arvtagaren (Eng. Inheritence)
Författare: Christopher Paolini
Serie: Arvtagaren #4
Utgivningsår: 2011
 
Beskrivning från Adlibris: 

För inte så länge sedan var Eragon, drakryttaren, inget annat än en fattig bondpojke, och hans drake Saphira endast en blå sten I skogen. Nu vilar en hel civilisations öde på deras axlar.

 

Många månader av träning och slag har fört med sig både segrar och hopp, men också hjärtslitande förluster. Dessutom väntar fortfarande den svåraste utmaningen: de måste möta Galbatorix. Och när de gör det måste de vara starka nog att besegra honom. För om inte de kan, kan ingen. En andra chans existerar inte.
Ryttaren och hans drake har kommit längre än någon vågat hoppas. Men kan de övervinna den ondskefulla kungen och återinföra rättvisan I Alagaësia? Och till vilket pris?

 

Omdöme:

Jag måste börja med att säga att min relation till den här bokserien är aningen ambivalent. Jag älskade första boken, Eragon, och har läst den massvis av gånger. Den andra boken, Den Äldste, rörde upp så mycket känslor i mig (framför allt en ilska som jag beundrade Paolini för att han kunde locka fram i mig). Däremot gjorde den tredje boken, Brisingr, inget större intryck på mig. Jag var besviken, arg och på samma gång fascinerad över hur Paolini fortsatte förvåna med sin fantastiska värld som jag trots det fortsatte att älska.

 

Arvtagaren har jag haft sedan den kom ut, 2011, men inte förrän för några veckor sedan läste jag ut den. Jag har försökt förut men det har tagit emot. Nu är jag så glad att jag har läst den men jag är återigen arg och besviken. Jag älskar boken och serien - missförstå mig inte - men jag hatar att jag inte både hatar och älskar boken mer. Jag hade väntat på att bli ännu mer blown away än jag blev. 

 

Vi kan börja med prisandet istället för att hoppa rätt in i de kaotiska tankarna av kritik som jag har. Alltså, det här är en fantastisk serie, jag skojar inte. Världsuppbyggnaden är imponerande med sin historia, de olika släktena, språken, magin och framför allt drakryttarna. Det absolut bästa tycker jag är handlingen. Jag älskar hur den drivs framåt och slutstiden i den här boken var fantastisk! Paolini skriver med ett vackert och omfångsrikt språk som när man vant sig vid det är ett nöje att läsa. Han har även gett liv till en mängd karaktärer, varav många jag nog aldrig kommer att glömma. Generellt älskar jag de här böckerna! 

 

Men så finns det saker som gör mig kluven, irriterad och besviken på Arvtagaren. Först och främst segheten - jag saknar tempot i Eragon. Den var omöjlig att lägga ifrån sig och jag blev aldrig uttråkad. Nu finns det delar som är onödigt långa, om inte rent ut sagt onödiga.  En annan sak jag stör mig på ibland är att språket kan vara en aning för pretentiöst, som att författaren försöker för mycket. Återigen föredrar jag första boken. 

 

Ska vi ta det som jag gör mig mest besviken? "Epilogen". Om man nu kan kalla det för det. Efter en riktigt spännande och trollbindande slutstrid följer 100 (!) sidor av epilogliknande kapitel där ingenting händer. Ingenting! Spoiler: Det som händer är egentligen att Eragon sticker ifrån Alagaesia och att Arya blir drottning och är inte det de mest korkade beslut de någonsin tagit? Att Eragon lämnade landet var väl fint på sitt sätt. Det är ju ett passande slut, men kom igen, det räckte med Bilbo. Kunde de inte ha mördat alla äckelsniglar och bosatt sig på Vroengard istället? Och Arya som aldrig ville bli drottning tar sin nya gröna drake och gömmer sig hos alverna, fast de har sagt upprepade gånger att ryttarna inte ska främja ett visst släkte. Okej, ärligt talat är det som stör mig mest att den potentialla romansen som har byggts upp i fyra tegelstenar till böcker bara dog ut i ingenting. Det var säkert skitromantisk att de sa varannas sanna namn och sådär, men hallå, lite passion tack! Och på tal om ingenting - Nasuada och Murtagh! Ingenting! Murtagh är en av mina mest älskade favoritkaraktärer någonsin (därav ilskan och bedrövelsen i bok två) men efter slutstriden drar han också och är borta resten av boken. Det är det största och värsta ingentinget någonsin. Jag blir arg bara jag tänker på det! Jag väntade under bokens sista 100 sidor på någonting mer, på ett moment som skulle blowa away mig på ett helt fantastiskt sätt men ingenting hände. Min favoritkaraktär var inte ens med. Jag hade hellre sett ett tårdrypande, supersorgligt slut där alla dog, ett slut som jag kunde älska att hata, än ett slut där ingenting händer. 

 

Så, bortsett från allt hat, hyser jag stor kärlek för serien om Eragon. Det har sannerligen varit ett äventyr!


RSS 2.0