Recension: Egenmäktigt förfarande : en roman om kärlek

Titel: Egenmäktigt förfarande : en roman om kärlek
Författare: Lena Andersson
Utgivningsår: 2013?
 
Beskrivning från Adlibris:

Ester Nilsson är poet och essäist och en förnuftig människa i en förnuftig relation. En dag får hon en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Från och med nu ska hela hennes tillvaro hänga samman med denna till sin avsikt helt oskyldiga begäran.


I publiken sitter konstnären själv, hänförd, och de två möts för första gången efter föreläsningen. Ett slags kärlekshistoria inleds mellan Ester Nilsson och Hugo Rask, banal i sin enkla grymhet, storslagen i sin fullständiga hängivenhet.


Egenmäktigt förfarande är en berättelse om hur mycket vi är beredda att bedra oss själva i vår önskan att bli älskade, men också om hur svårt det är att inte utnyttja människors svaghet, och hur brutalt resultatet blir. Lena Andersson skildrar här hur det känns att utsättas för den stormande passionen utan att fullt ut kunna gå upp i den. Det är en detaljstudie i makt och besatthet, rolig och smärtsam om vartannat.

 
Omdöme:
Vinnare av Augustpriset 2013, superhyllad och omtalad. Inte konstigt att jag hade ett hopp om att gilla den här boken. Men gjorde jag det? Svar nej. Knappt alls faktiskt. 
 
Jag kan på ett sätt förstå lockelsen med boken - det är ett vackert språk, en hjärtskärande men ändå fin berättelse och ord som ibland lyckas träffa väldigt rätt. Jag förstår poängen med det och jag uppskattar det men på det stora hela funkar det inte för mig. Språket är i stort sett det enda jag gillar (fast inte alltid). Jag gillar hur symboliskt det är och hur Lena Andersson använder sig av väldigt enkla meningar för att skriva känslomässigt träffande dialoger. 
 
Det jag inte klarar av är den pretentiösa känslan jag tycker går genom hela boken. Jag tycker det märks i de filosofiska utläggningarna (som kan vara i flera sidor), de svåra karaktärerna som dricker rödvin och förstår konst som ingen annan gör och att sex inte kan benämnas som sex, utan måste uttryckas i ord som "köttets lust" och "kropparnas möten". Jag känner mig inte heller välkommen in i den här världen som jag inte förstår mig på helt. Jag nästlas inte in stegvis utan jag kastas bara in och kan inte relatera. Karaktärerna kan jag heller inte relatera till. Hugo tycker jag enbart är ett ocharmigt kräk och jag har ingen förståelse för hur Esther kan falla så för honom. Inte för att jag förstår mig på Esther heller i för sig. Det jag vet om henne är att hon springer, hon är dödskär och att hon knappt verkar bry sig om sina vänner.
 
Det leder mig till nästa problem. Tvåsamheten. Kärleken. Den verkar vara allt. Det ultimata målet. Det enda målet. Vänner, vad är det? De benämns som "väninnekören", som finns där i bakgrunden och kommer med råd som Esther bara tycker är jobbiga och inte vill ha. Familj då? Jag vet inte ens om familjen nämns. Att jag reagerar mycket på det här är nog för att jag generellt tycker att det är ett problem i vårt samhälle att tvåsamheten ses som det rätta sättet att leva på och att det är lite synd om de som inte har uppnått det. Jag har därför svårt för hur det idealet förstärks och allt annat glöms bort, trots att det är en roman om just kärlek. 
 
Jag ville gilla boken, men det gick inte helt enkelt. Det känns lite dumt för man "ska" ju gilla den. Den är ju vacker och poetisk och förstår man den är man djup och allmänt sofistikerad. Eller något. Låter det lockande är det här kanske en bok för dig men jag kommer tyvärr inte att rekommendera den vidare. Ja, jag satte 2/5 i betyg när jag läste ut boken men jag förstår inte helt hur det blev så. Jag kan ge den plus för språket och idén, men det är en väldigt svag tvåa. 
 
Betyg: 2/5
 

RSS 2.0