Recension: Egenmäktigt förfarande : en roman om kärlek

Titel: Egenmäktigt förfarande : en roman om kärlek
Författare: Lena Andersson
Utgivningsår: 2013?
 
Beskrivning från Adlibris:

Ester Nilsson är poet och essäist och en förnuftig människa i en förnuftig relation. En dag får hon en förfrågan om att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Från och med nu ska hela hennes tillvaro hänga samman med denna till sin avsikt helt oskyldiga begäran.


I publiken sitter konstnären själv, hänförd, och de två möts för första gången efter föreläsningen. Ett slags kärlekshistoria inleds mellan Ester Nilsson och Hugo Rask, banal i sin enkla grymhet, storslagen i sin fullständiga hängivenhet.


Egenmäktigt förfarande är en berättelse om hur mycket vi är beredda att bedra oss själva i vår önskan att bli älskade, men också om hur svårt det är att inte utnyttja människors svaghet, och hur brutalt resultatet blir. Lena Andersson skildrar här hur det känns att utsättas för den stormande passionen utan att fullt ut kunna gå upp i den. Det är en detaljstudie i makt och besatthet, rolig och smärtsam om vartannat.

 
Omdöme:
Vinnare av Augustpriset 2013, superhyllad och omtalad. Inte konstigt att jag hade ett hopp om att gilla den här boken. Men gjorde jag det? Svar nej. Knappt alls faktiskt. 
 
Jag kan på ett sätt förstå lockelsen med boken - det är ett vackert språk, en hjärtskärande men ändå fin berättelse och ord som ibland lyckas träffa väldigt rätt. Jag förstår poängen med det och jag uppskattar det men på det stora hela funkar det inte för mig. Språket är i stort sett det enda jag gillar (fast inte alltid). Jag gillar hur symboliskt det är och hur Lena Andersson använder sig av väldigt enkla meningar för att skriva känslomässigt träffande dialoger. 
 
Det jag inte klarar av är den pretentiösa känslan jag tycker går genom hela boken. Jag tycker det märks i de filosofiska utläggningarna (som kan vara i flera sidor), de svåra karaktärerna som dricker rödvin och förstår konst som ingen annan gör och att sex inte kan benämnas som sex, utan måste uttryckas i ord som "köttets lust" och "kropparnas möten". Jag känner mig inte heller välkommen in i den här världen som jag inte förstår mig på helt. Jag nästlas inte in stegvis utan jag kastas bara in och kan inte relatera. Karaktärerna kan jag heller inte relatera till. Hugo tycker jag enbart är ett ocharmigt kräk och jag har ingen förståelse för hur Esther kan falla så för honom. Inte för att jag förstår mig på Esther heller i för sig. Det jag vet om henne är att hon springer, hon är dödskär och att hon knappt verkar bry sig om sina vänner.
 
Det leder mig till nästa problem. Tvåsamheten. Kärleken. Den verkar vara allt. Det ultimata målet. Det enda målet. Vänner, vad är det? De benämns som "väninnekören", som finns där i bakgrunden och kommer med råd som Esther bara tycker är jobbiga och inte vill ha. Familj då? Jag vet inte ens om familjen nämns. Att jag reagerar mycket på det här är nog för att jag generellt tycker att det är ett problem i vårt samhälle att tvåsamheten ses som det rätta sättet att leva på och att det är lite synd om de som inte har uppnått det. Jag har därför svårt för hur det idealet förstärks och allt annat glöms bort, trots att det är en roman om just kärlek. 
 
Jag ville gilla boken, men det gick inte helt enkelt. Det känns lite dumt för man "ska" ju gilla den. Den är ju vacker och poetisk och förstår man den är man djup och allmänt sofistikerad. Eller något. Låter det lockande är det här kanske en bok för dig men jag kommer tyvärr inte att rekommendera den vidare. Ja, jag satte 2/5 i betyg när jag läste ut boken men jag förstår inte helt hur det blev så. Jag kan ge den plus för språket och idén, men det är en väldigt svag tvåa. 
 
Betyg: 2/5
 

Recension: The Queen of the Tearling

Titel: The Queen of the Tearling
Författare: Erika Johansen
Serie: The Queen of the Tearling #1
Utgivningsår: 2014
 
Beskrivning från Goodreads:
An untested young princess must claim her throne, learn to become a queen, and combat a malevolent sorceress in an epic battle between light and darkness in this spectacular debut—the first novel in a trilogy.

Young Kelsea Raleigh was raised in hiding after the death of her mother, Queen Elyssa, far from the intrigues of the royal Keep and in the care of two devoted servants who pledged their lives to protect her. Growing up in a cottage deep in the woods, Kelsea knows little of her kingdom's haunted past . . . or that its fate will soon rest in her hands.

Long ago, Kelsea's forefathers sailed away from a decaying world to establish a new land free of modern technology. Three hundred years later, this feudal society has divided into three fearful nations who pay duties to a fourth: the powerful Mortmesne, ruled by the cunning Red Queen. Now, on Kelsea's nineteenth birthday, the tattered remnants of the Queen's Guard—loyal soldiers who protect the throne—have appeared to escort the princess on a perilous journey to the capital to ascend to her rightful place as the new Queen of the Tearling.

Though born of royal blood and in possession of the Tear sapphire, a jewel of immense power and magic, Kelsea has never felt more uncertain of her ability to rule. But the shocking evil she discovers in the heart of her realm will precipitate an act of immense daring, throwing the entire kingdom into turmoil—and unleashing the Red Queen's vengeance. A cabal of enemies with an array of deadly weapons, from crimson-caped assassins to the darkest blood magic, plots to destroy her. But Kelsea is growing in strength and stealth, her steely resolve earning her loyal allies, including the Queen's Guard, led by the enigmatic Lazarus, and the intriguing outlaw known simply as "the Fetch."

Kelsea's quest to save her kingdom and meet her destiny has only just begun. Riddled with mysteries, betrayals, and treacherous battles, Kelsea's journey is a trial by fire that will either forge a legend . . . or destroy her.
 
Omdöme:
Det var himla kul att börja läsa den här boken. Jag var väldigt inne på att läsa fantasy i en medeltidsinspirerad värld och fastnade väldigt snabbt. Jag tyckte om att beskrivningarna var ordentliga och att tempot inte skyndade fram för mycket. Genomgående tyckte jag boken kändes genomarbetad och att handlingen bara skulle kunna utvecklas till det bättre. Erika Johansens sätt att berätta sin historia passade mig verkligen jättebra, då det fanns en seriösare och mörkare ton än jag väntat mig. 
 
Men som med de flesta böcker fanns det också saker som drog ner helheltsupplevelsen en aning. I det här fallet var det främst Kelseas besatthet av skönhet. Att hon själv inte är så vacker tycker jag är uppfriskande och hur bra som helst, för thank god, äntligen en huvudkaraktär som är mänsklig. Tyvärr är det första hon lägger märker till när hon träffar nya personer om de är vackra eller fula. Eh. Sedan står hon vid ett tillfälle och filosoferar och kommer fram till att det värsta som finns i världen är inte att vara ful, utan nej, det värsta är att vara ful och tro att du är vacker. Ursäkta? Gällande värlsuppbyggnaden tycker jag att den är intressant som den är, men jag hade helst sett att den skilde sig helt från våran istället för att föreställa någon framtid där vi har gett upp modern teknologi. Har svårt att se trovärdigheten i det.
 
Trots dessa klagomål hade jag en väldigt trevlig läsupplevelse och planerar att snart läsa del två i serien. Min helhetsuppfattning av boken är att den tar sig an fantasy på ett spännande sätt, med en hel del politik och många spännande och speciella karaktärer (älskar för övrigt att det är kvinnor som sitter i de högsta maktpositionerna). Kelsea själv tycker jag fattar en del dumma beslut men jag väljer att förlåta henne eftersom hon växt upp i en öde stuga. Är ni sugna på fantasy som centrerar runt ett kungarike med intressant historia och politiken som följer kan jag definitivit rekommendera The Queen of The Tearling. 
 
3,5/5

Shadowhunters säsong 1

Eftersom jag inte bara är en bokslukare, utan även en serieslukare, tänkte jag att det kan vara på sin plats att serier får lite plats här också. Nu har första säsongen av Shadowhunters sänts och jag tänkte sammanfatta lite vad jag tycker om serien. Direkta spoilers kommer inte att förekomma, men läsning om mina generella tankar sker ändå på egen risk. 
 
 
Till att börja med tycker jag att det är väldigt kul att det överhuvutaget har blivit en tv-serie baserad på Cassandra Clares böcker. Det enda som gnager lite tycker jag är att det är Freeform (ABC Family) som har gjort serien. Fördomen jag har om Freeform är främst att de är helt okej med att det förekommer mord och döda kroppar lite då och då, men gud hjälp tänk om en karaktär har sex då kommer världen gå under panik (!!!). Personligen hade jag hellre sett att t.ex. The CW plockat upp serien istället och att den hade varit lite i stil med The Vampire Diaries. 
 
Men men, efter att ha vant sig vid att effekterna är lite fåniga och visst skådespeleri inte är på topp tycker jag att serien är väldigt underhållande. Vissa karaktärer (och skådespelare) lyser mer än andra och har gjort mig helt hooked. Alec är min favorit i böckerna och serien gör hans karaktär verkligen rättvisa. Jag älskar att han får mer plats här än än jag trott och Matthew Daddario är dels skitsnygg och dels en perfekt match. Likaså Simon tycker jag spelas utmärkt av Alberto Rosende. Fler karaktärer som jag gillar hur de porträtteras men gärna skulle vilja se fler sidor hos är Izzy och Magnus. De jag har svårast för är tyvärr Clary och Jace men jag försöker att tänka bort problemen jag har med dem och hoppas på att det vänder. Och ärligt talat, så länge Alec är så bra kan jag bortse från att alla karaktärer inte är det. 

Det tråkiga nu är att serien har uppehåll enda tills januari 2017. Jag hoppas att den långa väntetiden inte är till seriens nackdel. 



RSS 2.0