Recension: All the Bright Places

Titel: All the Bright Places
Författare: Jennifer Niven
Utgivningsår: 2015
 
Beskrivning från Goodreads:
Theodore Finch is fascinated by death, and he constantly thinks of ways he might kill himself. But each time, something good, no matter how small, stops him.
 
Violet Markey lives for the future, counting the days until graduation, when she can escape her Indiana town and her aching grief in the wake of her sister’s recent death.
 
When Finch and Violet meet on the ledge of the bell tower at school, it’s unclear who saves whom. And when they pair up on a project to discover the “natural wonders” of their state, both Finch and Violet make more important discoveries: It’s only with Violet that Finch can be himself—a weird, funny, live-out-loud guy who’s not such a freak after all. And it’s only with Finch that Violet can forget to count away the days and start living them. But as Violet’s world grows, Finch’s begins to shrink.
 
Omdöme: 
Nu är det allt på tiden att jag skriver några ord om den här boken. Jag vet inte riktigt varför det har tagit emot. Kanske för att det känns omöjligt att sätta ord på den här läsupplevelsen? Det var längesedan jag blev så medryckt i en bok och jag vill så gärna göra boken rättvisa med det jag skriver. 
 
All the Bright Places är en ganska vanlig ungdomsbok, samtidigt som den inte alls är särskilt vanlig. Den innehåller de vanliga elementen som ofta går att se i en contemporary och sedan har Niven lagt på några extra lager. Ämnen som tas upp här är självmord, död och liv och de behandlas på ett sätt som får läsaren själv att reflektera och känna efter. Och det görs bra. Väldigt bra. Boken sticker inte bara ut i jämförelse med andra böcker utan har verkligen något att komma med. Jag kan tänka mig att de flesta skulle behöva läsa en sån här bok och ja, jag tänker rekommendera den till alla många. (För, alltså... om jag skulle låna ut den till en vän som inte inser hur fantastisk den är vet jag inte riktigt vad som skulle hända med vår vänskap...)
 
Jag totalförälskade mig i båda huvudkaraktärerna. Både Violet och Finch är så fantastiska och fascinerande och lite förstörda och jag älskar dem så himla mycket. Speciellt Finch lyckades beröra mig något extremt. Samtidigt som jag önskar lite att han fanns i mitt liv vet jag att han skulle krossa mitt hjärta så totalt. Andra karaktärer runtomkring tyckte jag från början verkade vara aningen stereotypiska men även de växte för mig allt eftersom. 
 
Nej, men på riktigt. Jag vet inte vad jag ska säga. Jennifer Niven fångade mig så totalt med den här historien och karaktärerna och jag är så imponerad av henne. Kvällen innan en tenta låg jag och läste alldeles för länge och det var sådär att det pirrade i kroppen på mig för att jag tyckte det var så bra. En annan kväll började mina tårar rinna och jag var arg och ledsen och glad och fundersam och ganska överväldigad. Den är inte ofta jag känner såhär för en bok och jag är så så så nöjd att jag bestämde mig för att läsa All the Bright Places. Hjälp, jag känner att jag blir ledsen/upprörd/glad/förtjus/emotionellt instabil bara av att skriva det här. Alla - läs den här boken, men gör det vid rätt tillfälle. Gör det när ni kan ta in historien och karaktärerna ordentligt. Ni kommer inte ångra er. 
 
Betyg: 5/5
 
PS. Läste på Goodreads att det finns planer att filmatisera denna. Känner mest nej nej nej. Förstör inte den här magin. 

Tidigare inlägg
RSS 2.0