Recension: Mio, min Mio
Titel: Mio, min Mio
Författare: Astrid Lindgren
Org. utgivningsår: 1954
Beskrivning från Adlibris:
Var det någon som hörde på radion den 15 oktober förra året? Så här sa de: Polisen i Stockholm efterlyser nioårige Bo Vilhelm Olsson som sedan i förrgår kväll klockan 18 varit försvunnen från sitt hem, Upplandsgatan 13 ...
Historien om Bo Vilhelm Olsson, som blir Mio och hamnar i Landet i fjärran där han får i uppdrag att bekämpa den onda riddar Kato är en av Astrid Lindgrens mest älskade berättelser. En storslagen, vacker och poetisk saga som väcker tankar om livet och döden, gott och ont och kärlekens makt.
Historien om Bo Vilhelm Olsson, som blir Mio och hamnar i Landet i fjärran där han får i uppdrag att bekämpa den onda riddar Kato är en av Astrid Lindgrens mest älskade berättelser. En storslagen, vacker och poetisk saga som väcker tankar om livet och döden, gott och ont och kärlekens makt.
Omdöme:
Jag minns såväl första gången jag såg filmatiseringen av Mio, min Mio. Av oss barn som tittade var jag den enda som satt på helspänn hela tiden, och efteråt var jag fullständigt hänförd. Lite så som jag alltid blev av Astrid Lindgrens historier.
Filmen har jag sett flera gånger, men slutade att titta på den när det mest intressanta började bli att håna de fula specialeffekterna. Jag kanske var runt 12 då, så det är nästan 10 år sedan jag hörde/såg den här historien sist. Ändå var det en del saker jag kom ihåg när jag läste den nu. Den djupa grottan, väverskan och manteln, Miramis såklart, Jum-Jum, pappan, riddar Kato... Det var riktigt härligt att få besöka den här världen igen och påminnas om varför jag älskade den som barn.
Astrid Lindgren är ett berättargeni alltså. Egentligen skulle Mio, min Mio kunna vara rätt töntig, men hon lyckades göra det så fint och vackert. Det finns något som är så hemskt ont i den här världen och det finns något som är så underbart och oskuldsfullt gott. Det är så stämningsfullt, sagolikt och mysigt.
Något som jag aldrig skulle ha tänkt på som barn är jämförelserna som görs mellan de olika liven Mio lever. Allt det som gör honom ledsen och olycklig i den verkliga världen förändras till något jättebra. Det dras paralleller mellan nästan alla karaktärer i de båda världarna, vilket får en att fundera på vad det är historien handlar om egentligen. Är det en pojke som hamnar i ett sagoland eller är det en olycklig pojke som sitter på en bänk och fantiserar ihop ett liv som han hellre skulle vilja leva?
Sammanfattningsvis kan jag säga att jag verkligen uppskattade att läsa den här boken och jag har för avsikt att läsa fler böcker av Astrid Lindgren, både sådana som jag har läst förut och inte. Mio, min Mio lyckades inte slå Bröderna Lejonhjärta men det är inte någon förvåning. Boken bjöd ändå på väldigt trevlig och mysig läsning.
