Recension: Ignite Me
Titel: Ignite Me
Författare: Tahereh Mafi
Serie: Shatter Me #3
Utgivningsår: 2014
Beskrivning från Goodreads:
With Omega Point destroyed, Juliette doesn’t know if the rebels, her friends, or even Adam are alive. But that won’t keep her from trying to take down The Reestablishment once and for all. Now she must rely on Warner, the handsome commander of Sector 45. The one person she never thought she could trust. The same person who saved her life. He promises to help Juliette master her powers and save their dying world . . . but that’s not all he wants with her.
Omdöme:
Då har Shatter Me-serien kommit till ett slut även för mig. Spontant älskar jag böckerna och kan säga att Ignite Me uppfyllde alla mina förväntningar. Att jag då har en hel del kritik mot boken/serien kanske låter aningen motsägelsefullt men så är fallet.
För det första är handlingen inte ens så värst bra. Bara handlingen i sig skulle aldrig lyckas driva fram boken och få mig att tycka om den så pass mycket som jag ändå gör. Jag är inte så intresserar av det som händer förutom i den mån det påverkar karaktärerna utvecklingsmässigt och relationsmässigt.
Och nej, de flesta karaktärerna är inte någon höjdare heller. I Ignite Me växte flera av dem för mig, inte minst Juliette och Kenji. Äntligen är Juliette inne på rätt bana igen och hennes karaktärsutveckling är verkligen outstanding (ursäkta engelskan i brist på annat ord). Kenji har jag tyckt om förut också men mest då för att han gick in då och då och lättade upp stämningen. Nu lyckas han bli en något mer komplex karaktär och det gillar jag. Det löjliga är att det enda Juliette och Kenji pratar om tillsammans är Juliettes kärleksproblem.
Något annat jag har tänkt på under hela seriens gång är att jag har så svårt att se miljön framför mig. Kanske är det så för att man som läsare är i Juliettes tankat på ett lite annat sätt än i många andra böcker, men ibland blir det svårt för mig att få ihop det.
Det finns några fler saker som störde mig, eller som jag rent ut sagt tyckte var urfåniga, under läsningens gång, men i risk att avslöja för mycket för den som inte läst tycker jag vi lämnar det så och går vidare till bokens styrkor istället. Och det är de två styrkor som har varit stabila genom hela serien och gjort den så värd att läsa.
Språket. Och Warner. Dessa tillsammans lyfter boken så mycket att det som inte är lika bra inte spelar riktigt så stor roll längre. Åtminstone inte för mig. Och det är det här som gör att jag trots många men tycker så mycket om den här serien.
Betyg: 3,5/5
