Bokregn

Att läsa Systrar i jeans igen var lite som en nostalgitripp. Jag är glad att jag snubblade över den här sist jag bokhandlade för annars hade jag aldrig köpt den. Att läsa boken nu, flera år efter att jag läste den första gången, gav mig ett annat perspektiv. Att läsa ut den gick väldigt snabbt, då den är skriven med ett enkelt och lätt språk. Ändå är den över 400 sidor så det säger nog något om att man fastnar i den.

Jag tror inte någon har undgått att höra talas om Systrar i jeans, och har man inte läst böckerna har man kanskse sett en av filmerna. De handlar om tjejerna Carmen, Lena, Tibby och Bridgt, vars vänskap är så stark att de nästan ser sig själv som systrar. Och ja, de delar på ett par jeans. Rätt äckligt tycker jag men deras vänskap är väldigt fin.

Något som jag verkligen uppskattade den här gången var att få läsa om tjejernas mammor. De var nämligen också bästa vänner och var gravida tillsammans. När Bridgets mamma dog gled de isär, men eftersom deras barn är så nära finns de fortfarande i varandras liv. Det var väldigt rörande att se hur deras vänskap förändras.

Systrar i jeans har lite av varje. Alla tjejerna ställs inför varsitt problem, väldigt olika sådana. Det handlar ofta om familjerelationer, killar och att vara den man är. Det som jag såg nu, men som jag inte tror att jag uppfattade första gången jag läste den här boken, var alla budskap. Ibland kan det kännas som om en bok bara är till för att författaren ska få skriva ner en historia. Att Brashares inte bara skriver för sig själv utan även för sina läsare är tydligt. Och det är fint.

Första gången jag läste den här serien var det den här boken som gjorde störst intryck på mig. Jag minns hur sorgligt jag tyckte det var för det är verkligen inte bara solsken och fjärilar och annat glatt. Blandningen är suverän, för samtidigt som det är sorgligt är det väldigt hoppfullt.