Kings of Suburbia
Tänkte göra ett kort inlägg som inte är det minsta bokrelaterat, men som man om man har varit del av en stor fandom kanske kan förstå ändå.
Sedan 2007 har jag varit ett stort fan av Tokio Hotel. Jag har varit ett fan av många band och jag har lagt många tusenlappar på konserter med dessa andra band, men det finns inget band som haft samma verkan på mig som Tokio Hotel. Jag kan ju börja med att säga att det under högstadietiden inte var jättepopulärt att älska ett band med emostämpel och en sångare som leker och experimenterar med androgynitet. För mig var det aldrig jobbigt men jag vet andra som fick ta mycket skit bara för att de vågade stå upp för sin musiksmak. Hur sjukt är inte det?
Tokio Hotel fanns där. Jag minns dagen som jag hittade dem, jag minns den första låten jag hörde, första videon jag såg, fascinationen och störtförälskelsen. Sen dess har de alltid funnits där. Ibland var de det enda jag kunde tänka på (som när vi lyckades klämma in 4 konserter under deras Europaturné våren 2010) och ibland fanns de mest i bakgrunden (som de senaste åren - deras senaste album släpptes 2009). Men de fanns. Finns. På bussen en tidig morgon, på en promenad med tusen tankar i huvudet, under dagar då pmsdeppigheten tar över. Nu.
Och nästa månad släpper de nytt album. Det var det jag ville komma till. Iiiiiiiih.
