Bokregn

Recension: Min mormor hälsar och säger förlåt

Titel: Min mormor hälsar och säget förlåt

Författare: Fredrik Backman

Utgivningsår: 2013

 

Beskrivning från Adlibris:

Elsa är sju år gammal och rätt störig. Eller hon uppfattas i alla fall så eftersom hon inte är helt blåst i skallen och den gällande samhällsnormen är ju att sjuåringar ska vara det.

 

Mormor är hennes bästa vän. Hennes enda, faktiskt. Mormor brukade vara ett geni och jobba som kirurg, men nu kör hon bil utan körkort och står på balkongen med öppen morgonrock och skjuter på oanmälda besökare med paintballgevär.

 

Folk säger att hon är annorlunda. Galen. Men mormor har ett hemligt språk och ett eget kungarike, ”Miamas”, och där är allt annorlunda. Det är dit mormor tar med Elsa när Elsas föräldrar skiljer sig och när Elsa blir slagen i skolan för att hon inte är som alla andra sjuåringar. Miamas är deras frizon, tills mormor en dag blir sjuk och får veta att hon är döende.

 

Som ett sista äventyr ger hon då Elsa en serie brev, där mormor ber sina grannar om ursäkt. De leder Elsa till en trappuppgång fylld av militanta bostadsrättsivrare, fanatiska kaffedrickare, kamphundar, monster, fyllon och helt vanliga kärringar. Men de blir också upptakten på en historia där ett barn försöker lära sig acceptera att alla man älskar ska dö, och där hon bit för bit får veta sanningen om både kungariket Miamas och sin mormor.

 

Omdöme:

Jag har länge varit ett stort fan av Fredrik Backmans blogg (rekommenderas!) men det är inte förrän nu som jag har tagit tag i att läsa någon av hans böcker. Jag är både nöjd och lite besviken över att jag valde just den här att börja med. Det bra är att den här boken har öppnat upp mig för Backmans författarskap för nu bara måste jag läsa fler böcker av honom. Tyvärr har jag svårt att tro att någon av de andra är lika bra som den här och jag vill ju inte bli besviken. 

 

Okej, låt mig börja med att säga att Fredrik Backman är fenomenal på att skriva karaktärer. I början tyckte jag att en hel bunt av karaktärerna var skitjobbiga rent ut sagt men under bokens gång lärde jag mig älska dem. Han poängterar små egenheter hos dem och visar sådana där lite konstiga egenskaper och drag som lätt glöms bort. Det gör karaktärerna så verkliga och får mig att tänka att Backman måste vara en jävel på att studera folk och hitta de små, små sakerna som skiljer och utmärker dem från andra. 

 

Något annat fantastiskt är språket. Det visste jag sedan innan så det borde inte ha varit en överraskning men hur bra det faktiskt gör sig i bokform slår mig ändå. Det är humoristiskt, träffsäkert och ibland så simpelt självklart och rätt. Att allt berättas ur en sju-snart-åtta-årings perspektiv gör det ännu mer minnesvärt och imponerande, för han lyckas göra det så himla bra.

 

Det enda negativa jag har att säga är väl att det kanske blir lite för mycket av det goda ibland. När det kommer hundra klockrena meningar på raken är det lätt att förbise hur klockrena de faktiskt är, och när karaktärerna gör tokigheter efter tokigheter står inte tokigheterna ut lika mycket heller efter ett tag. Risken är att det blir lite "segt" stundvis.

 

Allt som allt en otrolig historia som fått mig att både le, skratta och nästan-gråta. Backman är ett berättargeni och jag rekommenderar verkligen den här boken till alla, oavsett ålder, genrepreferenser och läsvana. 

 

Betyg: 4/5

Jag läste också Min mormor hälsar och säger förlåt som den första av Backmans böcker och nu har jag läst två till. Du behöver inte oroa dig. En man som heter Ove är ännu bättre ;)

Jag tror inte du kommer bli besviken på hans andra böcker. Jag har gillat både En man som heter Ove och Britt-Marie var här mer än mormor boken!

Du behöver nog inte oroa dig, precis som de har skrivit här ovanför. Jag har bara läst Min mormor... och Ove-boken och de är minst lika bra båda två :)